Den som vill. läs, den som inte vill, kan börja stänga ner.
Länge sedan jag nu skrev någonting här inne... Ibland är det så här jätte härligt att bara få skriva av sig lite. Ibland känner jag lusten till att skriva något, men vad.
Som jag sagt många gånger, Åter igen! Vågar inte ens tänka tillbaka till livet som var innan jag ens träffa Daniel. Eller visst, nog var det superbra det också. Inte dåligt hela tiden....
Mina vänner har verkligen fått mig att förstå vissa saker, har endel vänner som verkligen varit orolig över när jag träffade Daniel. Det har dem all rätt i världen att vara. Jag klandrar dem absolut inte för det. Jag hade gjort precis likadant som dem.
Det är ju inte direkt en hemlighet allt som hänt.... Jag valde dumt, var väl förvirrad, jag vet inte? något fel måste det varit iaf. Eller så blev man kanske hjärntvättad. Jag slog helt bort min kontakt med familjen, vännerna...allt! bara pga det. Jag ville inget tro, inget höra! jag ville gå min egen väg. Rykten är rykten, varför lyssna på dem!
Jag har dem bästa vännerna i världen som ställt upp för mig så mkt som dem gjort, jag är en usel jävel till vän som aldrig hör av mig numera. Jag är dålig på det, hör knappt av mig till min egen familj något. :( uselt!
Iaf, Hur dåligt jag än mådde så fortsatte jag....
Minns min student, student kvällen stod jag i tvättstugan och tvättade.... medans alla mina vänner var ute och hade trevligt! Studenten gick jag på bal med Linda, min absoluta bästa. Jag var inte där nå länge....
Utan mina vänner och familj så hade jag nog aldrig kommit ifrån detta. Linda och min familj är nog dem som drabbats hårdast av det. Tappade allkontakt med alla. Linda min fina som fick stå ut med detta, tillsammans med min familj! Jag är så himla ledsen så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Än idag är jag arg och besviken på mig själv...som stod ut med honom, och sårade er så himla mkt!
Det som fick mig att känna nu räcker det, de var en sak som han hade sagt om min Pappa! och Ett sms till min bästa vän Linda. Som jag mår så dåligt över. Allt jävla tjaffs som varit efteråt. Jag minns en kväll Mamma och Pappa kom till Arvidsjaur, det var så hemskt.... Jag ville så hemskt gärna träffa dem, men det fick jag inte. Iaf så lagade jag våfflor.... dem dög inte, han slängde smeten i diskhon och jag fick fick laga något annat...jag var ledsen, arg förbannad. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville bara till Mamma och Pappa. Dem skulle äta på frasses. Jag sa faktiskt, "du får göra fina förbannade äckel plättar själv" och ja, jag sa så... för jag var så arg. Sen drog jag ut. Satt med Mamma och Pappa på frasses, berättade inget om våffelbråket. Men dem ville jag skulle åka med dem hem. Men jag vågade inte.
Jag kan inte räkna hur många ggr jag varit ledsen, legat och grinat hela nätter och dagar! Pga detta.
Helt sjukt så störd jag var som orkade med allt! Skulle kunna sitta i timmar och skriva. Men det skall jag inte. Jag har alltid velat prata med någon om detta, någon som kanske varit med om liknande, eller bara någon som förstår en! För en som aldrig varit med om detta förstår inte sådant.
Jag har fortfarande kass kontakt med Mamma! Det beror på allt detta. Vi har väl inte kunnat prata om det så mkt. Men du skall veta att jag älskar dig mer än allt annat. Dig, Pappa och Theo. Än om jag aldrig visar det. Jag är ledsen att vi alltid ska behöva bråka när vi ses. Jag önskar mig ett 2012 år där vi får en bättre kontakt med varandra. En bra och underbar Mamma-dotter relation! <3
Men att jag nu träffat en Daniel, som inte blir förbannad på en för det minsta lilla fel man gör, eller man säger.... Det är underbart, trodde inte det kunde hända mig. En som accpeterar en för den jag är. Och gör, och säger. och tänkte. En som jag verkligen älskar, och aldrig älskat någon så här mkt! Känner mig trygg och lycklig! Jag har därför fruktansvärt svårt att lita på folk, och jag ser fort hur en person är. Pga detta. Och jag såg direkt på Daniel, första gången vi sågs, att han var den rätte. Att han var en underbar och tok snäll människa som jag skulle kunna trivas med. Och kär blev jag på direkt. Första gången han klev in genom dörren.
I grund o botten vet vi vem du är Mia, ibland går det inte som man vill.. Men du har tagit dig ur det! Även om man inte hörs av så mycket som vänner, så vet man vem ens vänner är och förblir det. En människa med familj, hus, jobb, mm, har inte den tid som behövs för att hinna med alla vänner, tiden räcker inte riktigt till.. Så man kan bara göra det bästa av det, och det räcker långt!
SvaraRadera